I min pedagogiska arbetsmiljö på kulturskolan, där jag i huvudsak arbetar med barn och ungdomar i olika åldrar, är jag lojal med deltagarna på danslektionen. Detta innebär att jag lyssnar in deras idéer och tankar, ger utrymme. Dessa uttrycks på olika sätt med blickar, ord, energier och kroppsuttryck. När känner deltagarna igen sig, när är de trygga, när är de uppfyllda av lust och glädje, när behöver de vara modiga, när är de utmanade, när är de utmanande? Jag vill skapa ett rum där jag hela tiden försöker ge lusten och nyfikenheten överhanden över prestationen. I lyssnandet tar jag in information i form av t e x vilken energi skapas i rummet och då vet jag vad det är dags för. Lyssnandet gör att jag behöver improvisera. Jag har en basplan och en kappsäck med verktyg. I den ingår att improvisera. Det finns en förutbestämd idé om vad en danslektion är och vad den ska innehålla som florerar i samhället. Vilket kan skapa lust men också koreografera in oss i repetition och automatik, ho